Den blyga ensamma mannen
Jag heter Gareth och är 35 år gammal. Jag är 6'1", väger 185lbs, jag har väldigt kort svart hår och kort skägg. Jag har precis köpt och flyttat in i mitt första hem på egen hand. Tyvärr bor jag nu själv då mina föräldrar båda nu har gått bort och min storasyster bor med sin pojkvän. Jag bodde hos föräldrar tills de gick bort. Jag vet vilken sorglig förlorare som bor med sina föräldrar i trettioårsåldern men anledningen är inte för att jag är en lat bra för ingenting, jag har ett bra jobb och tjänar anständiga pengar, anledningen är att jag inte är särskilt säker och jag är smärtsamt blyg vilket betyder att jag till skillnad från de flesta i min ålder är en väldigt ensam person med få vänner utanför jobbet och tyvärr har jag aldrig haft en flickvän på grund av min förlamande blyghet. Detta har gjort mig till en väldigt ledsen person, jag sätter mig på en front kring folk i hopp om att de inte märker hur ledsen och ensam jag är. I flera år brukade jag bara säga att att träffa någon var något jag helt enkelt inte var intresserad av, tvärtom var verkligheten. Ända sedan jag var 15 år var allt jag egentligen ville i livet att träffa någon, bli kär, gifta mig och få en egen familj. Men verkligheten var, är att jag är så blyg för kvinnor att jag har hamnat helt ensam och utan hopp om att jag ska ha något av det.
Jag valde att flytta till en ny stad i hopp om att starta en ny, att kanske en ny plats utan att känna någon skulle förändra mig och tvinga mig att komma ur mitt skal och träffa människor och vem vet till och med sluta med en vän eller två.
När jag flyttade in i min nya lägenhet träffade jag ingen på ett par dagar men när jag såg hur det var mitt i sommaren antog jag att folk bara var borta på semester. Så en morgon skulle jag precis lämna min lägenhet för att gå till jobbet och någon lämnade lägenheten på andra sidan trappavsatsen.
"Hej" sa en röst bakom mig när jag låste min dörr, jag vände mig om för att se vem som pratade och där stod den här vackra kvinnan framför mig. Hon var väldigt liten knappt över 5', hon var vad jag tror beskrivs som tjock, inte tjock alls, hon hade blek hy och långt brunt hår som hade en lätt lockad.
"Oh hej" Jag lyckades ta mig ut i hopp om att hon inte hade märkt att det var förbannat att den här vackra kvinnan bodde mitt emot mig
"Så du är den nya ägaren då, jag är Lucy trevligt att träffa dig" sa hon glatt och sträckte ut sin högra hand för att skaka min.
"Trevligt att träffa dig Lucy, jag är Gareth" sa jag min mage i knutar på grund av min blyghet, jag hoppades som fan att det inte syntes på utsidan.
"Förlåt att vi inte har presenterat oss tidigare men vi har varit borta" sa hon ursäktande.
"Det är OK, jag har varit så upptagen med att reda ut allt att jag inte riktigt har varit ute på ett par dagar" sa jag och försökte desperat att inte fumla med mina ord. Precis då gick det upp för mig att hon sa "vi". "Fan" tänkte jag "typiskt att jag måste bo precis bredvid den vackraste kvinnan och hon träffar någon".
"Ska du till jobbet?" frågar hon mig
"Ja, går lite tidigt idag bara för att se till att jag inte går vilse, ny rutt och allt" sa jag
"Bra tänkt" sa hon med ett skratt "Jag följer med dig om det är okej, jag ska också till jobbet"
"Visst" sa jag och tänkte på hur trevlig hon var
"Så jobbar du här i New Borough?" hon frågar
"Nej, jag jobbar i Oldbourne, det är bara en halvtimme bort så det är inte långt" sa jag
"Är du därifrån?" hon frågar
"Nej, jag bodde i Northport med min familj, jobbar du här?" Jag frågar och försöker hålla igång konversationen.
"Ja, jag jobbar på gymnasiet som administratör"
"Åh ok, vad gör din man" frågar jag och hoppas framför allt att hon kanske säger "jag är inte gift jag bor med min syster" eller något som kan ge mig lite hopp
"Han är en byggare" säger hon med en suck
Jag märkte detta och tänkte "åh kära det verkar vara något fel här, bättre att inte ta upp honom igen"
"Min syster kille är också en byggare" säger jag. Just då kommer vi till våra bilar, eftersom vi är grannar står våra bilar samlade på våra tilldelade platser. "Det var trevligt att träffa dig Lucy, om det är något jag kan göra för dig, ge mig bara en knackning" sa jag och försökte vara granne
"Det var trevligt att träffa dig också Gareth, tack för det och detsamma gäller för dig, bara knacka på" sa hon och muntrade upp lite.
Jag satte mig i min bil och vinkade när hon körde iväg. Jag hade inte märkt det men jag hade svettats som en kran på grund av min blyghet. "Åh bra" jag tänkte "jag slår vad om att hon också märkte det", nu var jag arg på mig själv, "vad är det för fel på mig" sa jag högt arg på mig själv "för guds skull du var bara vänlig och försökte inte prata med henne eller något ta dig samman"
Så jag gick till jobbet och förmanade mig själv för att jag betedde mig som en komplett idiot framför henne. Jag tillbringade dagen med att vara riktigt förbannad på mig själv för att jag hamnade i det tillstånd jag gjorde. "Det här är någon du kommer att behöva för att vänja dig med, dina grannar för guds skull" sa jag hela tiden till mig själv.
Den kvällen efter att jag hade ätit satt jag och tittade på tv och runt 8-tiden knackade det på dörren, jag måste erkänna att det fick mig att hoppa till då jag inte förväntades någon då man måste surra in i byggnaden. Jag gick och öppnade dörren och det var Lucy och hennes man.
"Hej" sa jag
"Hej Gareth" sa Lucy med ett härligt leende "Detta är Jamie min man"
"Trevligt att träffa dig Jamie" sa jag och sträckte ut min hand, hans ansiktsuttryck var att jag hellre skulle vara var som helst eller göra något annat än att vara här. Han tog min hand och försökte på typiskt byggarmanér ge min hand en rejäl krossning samtidigt, jag försökte mitt bästa att inte låta honom krossa min hand genom att pressa tillbaka bestämt.
"Ja du också" sa han helt ointresserad
Jag tittade på Lucy som såg fullständigt generad över hur han betedde sig och jag tyckte synd om henne.
"Vill du komma in?" frågade jag och steg åt sidan och gjorde en gest åt dem att komma in. Jag hörde Jamie sucka åt det här. Jag tror att han hoppades på en handskakning och sedan gå.
"Tack Gareth" sa Lucy och klev in med Jamie som motvilligt följde efter. Jag stängde dörren efter dem och sa "kör dig som hemma, kan jag få en drink?"
"Åh, här är det här för dig" sa Lucy och gav mig en flaska vitt vin "Grattis till ditt nya hem" sa hon och gav mig en snabb kram. Jag blev så förvånad över kramen att jag stod där som en idiot tills Jamie talade surt "jag tar en öl om du har en"
"Visst inga problem och för dig Lucy, kanske ett glas av detta vin?" jag frågade
"Åh, öppna den inte bara för mig" sa hon "Jag tar vad ni än har"
"Nej det är bra, jag skulle ha lite vin i alla fall, jag föredrar det framför öl" sa jag
"Hej vilken typ av kille föredrar vin framför öl" sa Jamie hånfullt
Mitt självförtroende var nu helt krossat med den där kommentaren, jag tyckte att jag gjorde det så bra och sedan fick jag ett vissnande uttalande och det blir som en ballong
"Jamie håll käften, prata inte med honom så" sa Lucy argt
"Det går bra" sa jag ödmjukt och tittade i golvet
"Se bara ett skämt" sa Jamie och slog min rygg ganska hårt och gick sedan och satte sig i soffan.
Jag tittade upp på Lucy och hon gav mig ett ursäktande leende och lade försiktigt en hand på min arm, jag log ödmjukt tillbaka och vände mig om för att gå till köket för att sortera drinkarna.
Jag återvände med drinkarna och satte mig på den, vad som bara kan beskrivas som en frostig atmosfär, det var tydliga ord hade haft. Säger till mig själv "Kom igen, försök hålla en konversation"
"Så Jamie Lucy säger till mig att du är en byggare, min syster är en byggare" sa jag och försökte starta en konversation
"Ja" var allt han sa
"Så vad är det du gör Gareth" frågade Lucy och försökte starta konversationen
"Jo jag ritar byggnader för ett lantmäteriföretag" sa jag "Du vet planlösningar på sådana"
"Åh coolt, det låter intressant" sa Lucy uppriktigt. Jag kunde inte låta bli att känna att Lucy var en så trevlig, äkta person, tvärtom mot Jamie, han verkade helt enkelt helt oförskämd och han är den typ av person som jag slår vad om att han var en mobbare i skolan.
"Ja, jag måste rita några ganska kända byggnader genom åren som katedraler" sa jag och började kännas lite lättare. Jag kunde inte låta bli att känna att om det bara var Lucy där skulle jag ha känt mig väldigt tillfreds. Hon verkade göra det så lätt att prata med henne, vilket är väldigt olikt mig, särskilt med tanke på det som hände tidigare idag.
"Verkligen! Jag skulle gärna se lite av ditt arbete någon gång”, sa hon
"Visst, jag ska hämta hem någon gång" sa jag och kände mig ganska förvånad över att hon skulle vara väldigt intresserad av vad jag gjorde, trots allt som ingen annan någonsin har gjort.
"Så bor din familj fortfarande i Northport" frågar hon
"Bara min syster, mina föräldrar dog förra året" sa jag tyst
"Åh jag är ledsen" sa Lucy
"Det är ok att du inte visste" sa jag med ett litet leende
"Så vad fick dig att flytta hit då" frågade hon
"Efter att vi sålt hem till mina föräldrar bestämde jag mig för att jag ville starta en ny plats, bort från de minnen du vet"
"Jag förstår, bra för dig det är en ganska modig sak att göra" sa Lucy och till vilket Jamie hånade lite. Jag tror att deras syn på tapperhet skiljde sig något.
"Tack, det har varit något av ett liv som förändrats några månader, att flytta till en ny stad och köpa mitt första hem och bo själv för första gången" sa jag
"Bodde du fortfarande hos dina föräldrar?" frågade Jamie med ett förtätande skratt
"Jamie!" sa Lucy argt
"Vad?" Jamie sköt tillbaka mot henne
"Nej det är bra, ja det gjorde jag" sa jag och kände mig generad
"Hur gammal är du?" frågade han skrattande
"Jag var 35 när de dog" svarade jag och tittade i golvet
"Wow" var allt han sa
"Jag är så ledsen Gareth" sa Lucy "Kom igen Jamie släpper, jag tror inte att Gareth behöver mer av ditt skitsnack"
"Åh för guds skull om han inte orkar tjata om det" men innan han hann avsluta knuffade hon honom mot dörren och ut i hallen.
"Jag är så ledsen" sa Lucy och stängde dörren
Jag satt bara där och skämdes inte bara över hans beteende som bara var rent oförskämt, men han hade rätt om mig, det är inte normalt att någon i den åldern fortfarande är hemma.
Jag städade upp glasögonen och bestämde mig för att ha en tidig kväll bara för att avsluta dagen och hoppas att morgondagen skulle bli bättre. Men på vägen till köket som ligger precis vid ytterdörren hörde jag skrik när jag kom närmare dörren och jag kunde höra att det var Lucy och Jamie som hade ett riktigt stort bråk, jag hoppas bara att jag inte var orsaken.
Efter detta såg jag aldrig Jamie igen, jag hörde honom bara när han och Lucy bråkade. Lucy och jag träffades hela tiden i korridoren på väg till jobbet när vi gick nästan samma tid varje dag. Överraskande nog kände jag mig tillfreds ju mer jag pratade med henne och vi blev verkligen goda vänner. Jag lärde mig att hon var 33 år och gillade att träna vilket jag gjorde på morgnarna innan jobbet några gånger i veckan.
Närhelst Jamie gick ut med sina kompisar knackade Lucy på min dörr och vi tillbringade kvällen med att prata eller titta på en film och ha det allmänt trevligt. Med tiden blev jag mer och mer förtjust i Lucy till den grad att jag trodde att jag föll för henne, vilket är helt löjligt. För det första är jag så hopplös kring kvinnor att jag aldrig skulle kunna prova någonting, men ännu viktigare var hon gift även om det var en hel skitstövel.
Under den kvällen som vi pratade tillsammans fick jag intrycket att allt inte var bra med hennes äktenskap, hon berättade för mig alla möjliga saker, inget personligt men saker om hur mycket han var ute och drack eller hur mycket de bråkade. Jag tyckte verkligen synd om henne, hon var utan tvekan min bästa vän vid det här laget och jag tyckte inte om att se henne så lågt.
Cirka 8 månader efter att jag flyttade in kom Lucy en kväll som hade blivit allt vanligare på sistone och hon såg ut som om hon hade gråtit.
"Hej" sa hon när jag öppnade dörren
Jag tittade en gång på henne och jag visste att något hemskt hade hänt.
"Hej vad har hänt?" Jag frågade bekymrat och gjorde en gest åt henne att komma in
Hon gick in och så fort jag hade stängt dörren rusade hon fram till mig och tog tag i mig och kramade mig hårt och började gråta. Jag blev först häpen och insåg sedan vad som hände och slog mina armar runt henne och bara höll henne och lät henne gråta.
Efter att hon slutat gråta och bara sniffat lade jag mina händer på hennes axel och knuffade undan lite och sa "Kom igen, vi sitter och pratar om det" och vände henne och gick fram till soffan.
Vi satte oss bredvid varandra och jag vände mig mot henne "Vad har hänt nu?"
Lucy hade fått kontroll över sig själv igen och sa "Det är det där rövhålet"
"Åh, vad har han gjort nu?" jag frågade
Hon ville inte lyfta blicken, hon stirrade bara i golvet som om hon försökte hitta orden.
"Han gick" var allt hon sa
"Vad? Har han lämnat dig?" Jag frågade nu verkligen bekymrad, jag hade sett familjemedlemmars äktenskap ta slut och det är aldrig vackert
"Ja" Lucy suckade och började snyfta
"Oh Jesus" sa jag tyst och la armen om henne igen och drog henne till mig så hennes huvud låg på min axel. Jag lade försiktigt mitt huvud på hennes och bara höll henne.
Efter ett par minuter slutade hon snyfta och lyfte på huvudet.
"Hej, det kommer att ordna sig" sa jag och försökte lugna henne eftersom hon inte riktigt visste vad hon skulle säga till någon vars äktenskap har tagit slut
"Nej det är det inte, jag har inte berättat varför" sa hon
"Vad hände?" Jag frågade nu, jag var orolig för vad han hade gjort
"När vi gifte oss var vi väldigt unga, han var 19 och jag var 18 och han sa att han inte ville ha barn som jag var okej med då, men jag tänkte att när vi blev äldre kunde han ändra sig"
"Är det vad det här handlar om, frågade du honom igen?" jag frågade
"Nej det gjorde jag inte"
"Så vad har hänt?" frågade jag riktigt förvirrat
Lucy tog ett djupt andetag och sa sedan "jag är gravid"
Jag satt där helt förstummad. Efter någon minut frågade jag "Är det därför han gick, för att du är gravid?"
Lucy nickade bara och började gråta.
Jag blev riktigt arg nu, jag var argare än jag tror att jag någonsin varit i hela mitt liv. Min bästa vän hade precis fått nyheten att de flesta par skulle bli så glada att höra och hennes man gick bara upp och gick.
"Lucy, vad sa eller gjorde han när du sa till honom?" Jag frågade nästan rädd för att höra svaret
"Han skrek åt mig och sa att det var mitt fel, att jag visste att han inte ville ha barn och borde ha varit mer försiktig. Då sa han att jag måste bli av med den"
"VAD!!" Jag nästan skrek, nu blev jag verkligen så arg att jag inte kunde kontrollera det
"Han sa att jag antingen blev av med barnet eller så skulle han gå" sa hon och började snyfta igen
"Det där är ingen bra jävel" Jag blev så förbannad nu
”Jag sa att jag inte kan göra abort” snyftade hon ”då slog han mig och sa då går jag och jag vill inte ha något med det eller dig att göra och stormade ut”
I samma ögonblick som jag hörde att han slog mig började jag skaka av ilska. Jag hade aldrig känt så här förut i mitt liv, jag ville hitta honom och slå ut honom.
"Var är han nu?" sa jag med sammanbitna tänder och reste mig upp
"Varför?" frågade hon och tittade upp på mig med tårar
"Var är han Lucy?" frågade jag igen
"Gareth snälla jag vill inte att du ska hitta honom, han är inte värd att du hamnar i trubbel"
"Lucy har inte bara gått ifrån dig och hans ansvar utan han gjorde det enda som ingen människa någonsin borde göra och det slår dig, var är han nu, jag vill påminna honom om hur en man ska bete sig"
